Jag tycker det är viktigt att man själv sätter sina gränser på vad man går med på och inte. Vill man inte supa och röka så ska man inte heller göra det, men vill man det så fine det är ens egna val. Jag hatar folk som gör saker för att de känner att de måste på grund av att alla andra gör det, man blir ju så olycklig som person när man bara följer strömmen.  

 

Jag har under de senaste månaderna lärt känna mig själv väldigt bra, jag vet vad jag vill för det mesta och låter inte någon bestämma över mina val. Förra året skulle man lätt kunnat övertala mig till att göra vadsomhelst nästan. Jag var så förstörd som person att ingenting spelade någon roll, ingenting var kul längre, jag kände mig ganska frånvarande och jag slutade göra saker mer och mer.

 

Förut  så tänkte jag aldrig på mig själv eller hur jag mådde utan min uppgift var att se till att alla runt omkring mig mådde bra. Att jag själv samtidigt plockades isär i bitar långsamt spelade ingen som helst roll så länge mina vänner mådde bra. Jag har alltid brytt mig väldigt mycket om mina vänner och gör det än idag men till en mer måttlig gräns för mig, nu tar jag mig tiden till att vara ensam då och då och jag pratar med folk när jag känner att det blir för mycket. Vilket jag måste säga är väldigt viktigt.. man kan inte hålla på att bära runt på en ryggsäck fylld med alla sina känslor, tillslut blir ryggsäcken för full och man ramlar för att det blir för mycket. Ensam är inte stark, man är inte svag för att man ber om hjälp.  Man är snarare stark som faktiskt säger att nu behöver jag hjälp för att orka leva.

 

Stars can't shine without darkness.