Du ser på mig, en enkel tjej som försöker gå sin egna väg. Tjejen som verkar ha det klart för sig, nästan för klart. Ja jag har det mesta klart, jag ska gå ut gymnasiet och starta eget på direkten. Sen ska jag göra något nytt, upptäcka världen det är det jag vill göra och ska göra, stå på mina egna ben ska jag också.. Vilket jag redan gör typ eller iallafall när det gäller min lilla själ. Jag trodde aldrig att mitt liv skulle bli såhär, svängit och obalanserat. På en sekund kan jag gå från att älska mitt liv till att fullkomligt hata det. Jag undrar varför det är så? jag vet att man kan ha olika svackor i sitt liv och humör och att vi alla nångång hatar sitt liv.. det vet jag för förut var det mera vanligt med dessa svängningar som varade en stund och jag hade alltid en anledning till att bli nere. Men nu har jag själv fått bygga upp min själ från grunden och det har varit svårt och ett rent jävla helvete. Jag har legat om nätterna och sagt nu springer jag till mamma och ber henne ringa psyket för det här funkar inte längre men jag har alltid stannat precis innan och gått tillbaka till min säng och låtit mörkret krama om mig. Det är lätt, alldeles för lätt att hamla i fel spår. Jag har gått i samma spår alltför länge och trampat i samma fälla gång på gång men nu har jag börjat byta till rätt spår.

 

Jag vill veta varför jag gråtit och gjort illa mig själv, när jag frågar mig själv får jag inga svar. jag trodde en gång att ifall jag dödade det på utsidan så skulle det på insidan dö. Men insidan dör inte, den försvarar sig och säger ifrån och ger dig istället massa skam och ångest och mer smärta än förut.Jag fick ångestattack efter ångestattack, Jag kunde sova från kväll till eftermiddag för att attackerna gjorde mig så utmattad och svag. Jag stängde världen ute och försvann bland tårar och tankar. Men idag ser jag allt annorlunda och nästan för klart. Men jag kan njuta av mera i mitt liv vilket jag inte kunde då. Jag försöker fylla mina dagar med saker att göra istället för ingeting, det kan vara att jag ska läsa en bok eller städa eller träffa en vän! Bara jag inte ligger hemma och gör ingenting och mår dåligt. Det funkar för mig nu och jag börjar se livet från den ljusa sidan.

 

Jag skriver detta för att jag vill att folk ska läsa och förstå att skada sig inte är ett normalt beteénde. Det känns bra för stunden och man vill oftas ha mera, det byggs upp till nån slags abstinens för att man till slut nått den gräns då man inte längre känner smärtan utan bara nöje, vilket är sjukt fel. Jag ångrar det så mycket och jag skäms dagligen men jag orkar inte gömma mig längre, jag erkänner nu det jag gjort för det får mig att känna mig smutsig och mindre värd och så ska det inte vara. Jag vill kunna stå med huvudet högt och vara stolt över att jag klarat mig. Jag är påväg dit nu, det är den tanken som stoppar mig från att låta bli när abstinensen kommer.

 

Första steget är att acceptera det som hänt innan man kan gå vidare. Ärren ska bli en del av mig nu, jag vill kunna säga '' man lär sig av sina misstag''. Låt inte den lilla rösten styra dig och göra saker med dig som du sen kommer ångra för livet. Leé och var glad istället eller gråt ut allt, lyssna på musik, skrik, dansa, ta en promenad, prata med en nära vän eller familjemedlem. Hitta dina egna sätt att bearbeta smärtan. Njut av minsta lilla stund i livet, Ta inte saker för givet och ha inte för höga förväntningar för då blir du lätt besviken. Var glad med dina val, annars genomför dom inte. Om det gör dig glad, Go for it.Var egoistiskt och tänk mera på dig själv.  ÄLSKA DIG SJÄLV!